Det kan vara svårt att förstå hur vi resonerar när olika blockader används och testas. Jag vill därför försöka förklara lite kring bakgrunden.
Vid sekelskiftet 18-1900 strävade man mot en mer vetenskaplig inriktning inom medicinen. Grundkunskaperna var fortfarande mycket begränsade och det var främst patienterna som var källan till kunskap, insåg man. För att inte överväldigas av mängder av osorterad information formade man strukturen för patientmötet. Man talade om tre faser: anamnes-status-konsideration.
Anamnes – sjukhistorien eller patientberättelsen – var en fas av att inhämta så mycket som möjligt av patientens berättelse och erfarenhet, och gärna strukturera upp den i delar som är överblickbara. Men informationen skulle aktivt tas in utan värdering eftersom man när man värderar kunskap alltid sållar bort sådant man inte förstår.
Man gjorde sedan en förbehållslös undersökning – status. Först när det var gjort sammanvägde man det till en bedömning, en konsideration, och den baserades naturligtvis på de kunskaper man hade. Den information man inhämtat som man inte förstod noterades enbart och lämnades. Men eftersom den noterades så kunde man efter ett tag upptäcka att det fanns flera patienter som hade liknande berättelser, och utifrån det kunde man sedan gå vidare och förstå mer och hitta nya sjukdomar och så småningom behandlingar.
De senaste 40 åren har samhällsutvecklingen gått i en riktning av att inget är obotbart och att det finns prover och undersökningar som kan ge svar på allt. Inom medicinen har mycket av vården gått över i det jag kallar Dr House-medicin: Läkaren får en misstanke att en patient lider av en viss sjukdom, han ställer riktade frågor kring just den sjukdomen (vilket då nästan alla patienter svarar ja på), han tar riktade prover eller undersökningar mot sjukdomen (vilket också ofta kan falla ut rätt) för att sedan prova behandla den sjukdomen. När patienten inte blir bättre provar han med en ny diagnos på samma sätt… Problemet är att med det angreppssättet ser man enbart det man redan vet och man kan inte få ny kunskap.
När det gäller smärta och till smärta kopplade besvär är alltför mycket okänt och vi saknar mycket kunskap. Det gör att vi måste förlita oss på samma metodik som i början av 1900-talet. Det gör också att jag som läkare många gånger har en begränsad kunskap kring exakt vad som ligger bakom olika besvär. Däremot väcker beskrivningar tankar kring olika möjliga mekanismer och dessa tankar och funderingar kan man spegla mot modern forskning: ”Det verkar som att det sympatiska nervsystemet påverkas av facettleder i övre halsrygg – ja djurstudier visar att det är en mycket riklig sympatisk innervation av facettlederna. Ja då kanske det är så eftersom jag ser en förändring när man bedövar där.”
Behandlingsmässigt innebär det samtidigt att jag måste vara extra noga med att behandla med metoder som har bevisad effekt – evidens – mot det som jag önskar behandla.
Men sammanhanget – hur olika tänkta mekanismer kan hänga ihop och vad som kan ge vad – är sådant som man ofta måste bygga teorier kring utifrån anamnes, status och den forskning som finns. Men det är teorier och går naturligtvis inte att bevisa. Men för varje patient som beskriver likartade besvär och samma förlopp när en viss struktur testas ökar sannolikheten att teorin verkligen stämmer med verkligheten.
Detta arbetssätt, där patienten blir central inte bara för att det är just patienten som lider av smärtan, innebär att utredningen blir ett samarbete mellan patient och läkare/sköterska. Det är ju bara patienten som kan bedöma effekten av olika åtgärder!